Idag åker jag iväg med laget till den bästa cupen everrrrrrr: McDonaldscupen i Sundsvall. Jag är otroligt taggad som vanligt och hoppas på att den här gången kan vi gå hela vägen till final. Och att vi INTE åker ut på straffar, såsom alla andra år. Helst behöver vi ju inte åka ut över huvudtaget.

Hur som helst. Jag kanske bör nämna vad som hände i söndags under fysträningen. Ni kanske inte kommer tro det... men min bröstmuskelinflammation kom tillbaka. Jag grät under och efter träningen nästan utav mer frustation än smärta. Så frustrerad över att aldrig få vara hel. Att när man just kommit tillbaka från vilan, stuka foten, vila, komma tillbaka och sen drabbas av samma jäkla inflammation igen. Aaarrghhhhh...

När jag åkte in på vårdcentralen i måndags gjordes (precis som förra gången) en EKG-kontroll, en massa blodprov och reflexkontroller m.m. När läkaren tryckte rätt på bröstmuskeln så började jag gråta. Det är den stora skillnaden från förra gången. Därför ska jag nu få träffa min sjukgymnast igen nästa vecka. Hon ska tydligen ge mig en smärtsam massage över bröstmuskeln och lite mer rehabövningar. Men tills dess får jag köra på tills jag stupar, sa läkaren. Det är bara jag själv som kan känna vart gränsen går.

Så därför ska jag köra så länge jag står ut. 100% hela tiden och ända in i kaklet, om jag så ska dö på kuppen. (Hehe... dö på kuppen.. på cupen.. heehee..) Nämen, wish me good luck och så ses vi (förhoppningsvis) efter helgen. TJAO!